Varför lämnar vi barn och unga ensamma på nätet?

Helgen – en tid i ensamhet för många barn och unga

För många vuxna är helgen en efterlängtad paus. En tid för återhämtning, vänner och familj. Men för många barn och unga är den precis tvärtom – en tid i ensamhet.

När skoldagen tar slut på fredagen försvinner också den plats där de känner sig sedda, delaktiga och trygga. I stillheten hemma söker de kontakt i den digitala världen. På Discord, TikTok, Snapchat eller i spelens värld hittar de något som påminner om samhörighet. Där finns röster, skratt, gemenskap – ibland också tröst.

Men var finns vi vuxna då? Var finns fritidsledarna, pedagogerna, mentorerna – de som till vardags arbetar med trygghet, stöd och relationer?

Vi talar ofta om vikten av trygghet på nätet, men alltför sällan om närvaro på nätet. Vi pratar om hur vi ska skydda unga, men inte om varför vi inte står där bredvid dem i deras digitala vardag.

Det räcker inte att hålla föreläsningar om risker eller sätta upp affischer om nätvett. Det räcker inte att prata om algoritmer eller skärmtid. Trygghet skapas inte i policydokument – den skapas i mötet.

Om vi menar allvar med att finnas för unga, måste vi finnas där de är.

Det betyder att fritidsledare, mentorskap och socialt arbete behöver ta steget in i den digitala verkligheten, sida vid sida med den fysiska. Ett parallellt arbete: online och offline, med samma hjärta, samma närvaro och samma ansvar.

Ett nytt steg: den digitala fritidsgården

I vårt arbete med Digitala Fritidsgården skapar vi just den möjligheten – en trygg, GDPR-anpassad digital plats där vuxna ledare kan möta unga på deras villkor. Här handlar det inte om att ersätta den fysiska fritidsgården, utan att komplettera den – bygga broar mellan världar som för unga redan är sammanflätade.

Helgen borde inte vara en tid i ensamhet.

Den borde vara en tid av gemenskap – oavsett om den sker i ett rum, på en plan eller i ett digitalt samtal.

Nu är det dags att vi vuxna kliver in även i den digitala verkligheten – inte som övervakare, utan som närvarande, trygga vuxna. För barn och unga förtjänar ledare som finns där de är, inte bara där vi tycker att de borde vara.