Prisad av MulticultiFamily

I lördags fick jag möjligheten att föreläsa om trygghet på nätet. Jag började med att prata om något grundläggande: vuxnas närvaro. Hur vi förhåller oss till mobilen. Hur ofta vi tittar ner i den, till och med när vi kör bil.

Låt mig dela en liten historia.

En speciell sak med att köra motorcykel är att man kommer nära andra trafikanter. Man ser rakt in i deras bilar, och ofta kan man avgöra direkt: är det en närvarande förare eller inte? Där sitter jag, på en hoj i 90 km/h, utan något skydd utöver det jag bär på kroppen. En meter bort sitter en förare som scrollar på Instagram. Ena handen på ratten, den andra på mobilen. Hennes blick är inte riktad framåt – den är fäst vid flödet. Hon sitter i en uppvärmd stol, njuter av snabba dopaminkickar.

Samtidigt finns det bilar framför, bakom och bredvid henne. Där sitter jag, i 800 meter, och försöker få ögonkontakt. Få henne att se mig. Men hon gör det inte. Hon registrerar mig inte ens.

I den stunden är hon en extremt otrygg vuxen. Hon har släppt sitt ansvar i trafiken. Men det värsta av allt? Hennes barn sitter i baksätet. De har ingen aning om den fara de befinner sig i.

Det är faktiskt så: vi vuxna är beroende av den här lilla maskinen. Den styr stora delar av våra liv, ofta genom appar som vi inte ens valt själva, men som vi förväntas använda. Hur ska vi annars parkera? Identifiera oss? Vi vet att mobilen ger oss kontroll över mycket. Men kanske är det i själva verket den som kontrollerar oss.

Vi säger åt barnen att inte titta i mobilen, men ”jag ska bara kolla klart en sak”. Skolan ska vara mobilfri, men hur många arbetsplatser är det egentligen? Vi pratar om mobilen som en källa till stress, samtidigt som vi använder den för att koppla av. I frågan om trygghet på nätet är vi vuxna ofta de största hycklarna. Vi gör inte som vi säger, och sedan undrar vi varför barnen gör som vi gör.

Mitt mål med trygghet på nätet arbetet är inte att moralisera över barns mobilanvändning, även om jag vet att de använder den alldeles för mycket. Mitt mål är att vara en närvarande och trygg vuxen.

Att skapa en plats där alla känner sig hemma,

oavsett om det är i ett fysiskt rum eller via mobilen. En digital fritidsgård är ett sätt att möta barnen där de befinner sig. Att göra deras fritid värdefull. Att erbjuda stöd, utmaningar och en plats att känna trygghet. För vissa kan det till och med bli det första steget tillbaka ut i gemenskapen.

Till dig som läst så här långt: jag arbetar just nu med något som inte ligger i kommunernas händer. Utan en möjlighet att skapa en trygg plats på nätet för barn och unga. En plats där de kan umgås, utvecklas och känna sig sedda, tillsammans med trygga vuxna. Om det här låter intressant, hör gärna av dig. Jag tror att vi, tillsammans, kan göra skillnad för barn som upplever ensamhet och utsatthet.

Tack för att jag fick vara med i eran första trygghetsfestival.

Besök gärna deras hemsida.

www.multicultifamily.com